Den 18 varje månad kommer alltid att kännas i magen.
Den 18 är ett datum jag numer skulle vilja ta bort från almanackan för alltid.

Idag är det 3 månader sen som vår efterlängtade, älskade Amadeus valde att komma, för att snart lämna oss igen.
För 3 månader sen fick jag skåda den vackraste av änglar.
Jag fick hålla, klappa & pussa på den sötaste, underbaraste lilla grabb.
Med sina stora, runda kinder, sötaste potatisnäsan någonsin & världens gulligaste öron.
Jag fick träffa en mamma & en pappa, vars hjärtan precis börjat blöda.
Som blöder & blöder & blöder, som aldrig någonsin kommer att bli riktigt, riktigt hela igen.

& det gör så ont.

Att se någon man tycker så himla mycket om.
Att se min Kinn, som är den finaste, bästa & underbaraste av vänner, få uppleva den värsta av mardrömmar..
Det är en mardröm bara i sej.

Om jag saknar honom så det gör ont.
Om jag tänker på honom varenda kväll innan jag somnar.
Om jag undrar hur han hade sett ut nu.
Om jag undrar hur hans joller hade låtit.

Hur mycket saknar inte då hans mamma honom?
Hur mycket tänker inte då hans pappa på honom?
Hur mycket undrar då inte dem?


Dem säger att det blir lättare med tiden. Men jag håller inte med.