Idag var första gången jag såg en bild av den tjej som omkom i bilolyckan här i Fjärås förra veckan.
Magen knöt sej rejält och tårarna började rinna. Dem rinner än.
Jag vet ju mycket väl vem hon var. Josefin ju.
Hon handlade nästan dagligen hos oss när jag jobbade på Hemköp. Och i en liten butik som den, har man ju koll på alla.
Hon köpte ofta sin lunch hos oss. Lunch och mellanmål. Ibland var hon inne på eftermiddagen och då hade hon med sej sin son. Sin mörka, söta, spralliga son. Hennes dotter har jag aldrig träffat, men jag har sett magen växa på Josefin. Och jag minns att jag tyckte att hon såg så lycklig ut - där hon stod med sin mage..

Jag tyckte verkligen att olyckan var hemsk innan. Men nu känns den om möjligt, ännu värre. Det blev så verkligt på något sätt. När jag ser ett ansikte framför mej. Ett ansikte som jag sett många, många gånger i verkligheten. Som jag hejat på och pratat med. Som jag lett åt och fått ett leende tillbaka av.

Hon var mamma, precis som jag. Och det gör så himla ont i mej att tänka på att hon inte kommer att få se sina barn mer. Se dem börja skolan, fylla år, växa upp. Se dem skratta, lära sej nya saker. Trösta dem när dem är ledsna, krama dem bara för att man vill. Skratta med dem, skratta åt dem. 
Sådana saker som man bara tar förgivet. 

Hon var fru, precis som jag (nåja, inte en..). Hon kommer aldrig mer att få hålla om den man hon valt att gifta sej med. Den man hon valt att skaffa barn med. Dela sitt liv med och planera framtiden med.  

Så idag och resten av livet, mina vänner. Njuter vi extra mycket av våra familjer. Dem kan vara överjävliga och fullständigt skitjobbiga! Men vi får vara med dem. Vi får skratta med dem. Vi får pussa på dem. Vi får älska dem! Det får inte Josefin.