Jag har känt mej så nere sen i fredags. Sen jag läste dödsannonsen och gick in på minnessidan.

---

Idag har vi haft en slappedag. Myst och lekt med grabbarna. Fikat med Anders småsystrar och småkusiner och deras mamma Lotta.
Jag har pussat och kramat massa på alla mina pojkar och bara njutit av att få vara nära dem.

---

Imorgon ska vi till min mormor på 65-årskalas.
Ska bli så mysigt.

Men jag sitter just nu och tycker det känns lustigt att packa in ungarna i bilen.
Lustigt och otryggt och jävligt onödigt.
Jag vill stanna tiden och världen. Stänga in dem i en bubbla där inget hemskt någonsin kan hända dem.
Jag vill kunna skydda dem från allt ont. Och från allt hemskt.
Jag vill kunna skydda dem från alla tårar, alla mardrömmar, alla sorger i världen.
Jag vill föralltid kunna finnas där för dem. Trösta och krama och klappa. Trösta och klappa och älska.

Men jag vet så väl att det inte går.  
Jag vet så väl att det inte är så. Det går inte till så.
Fan. Fan i helvete. 

Någon sa: "När man blir mamma har man sitt hjärta springandes utanför kroppen för alltid."
Det stämmer så väl. Så jävla, jävla väl.
 
Och jag är så inihelvete rädd för döden.