Jag känner att jag äntligen börjar hitta tillbaks till mej själv igen. Jag har börjat må oförskämt bra, och njuter för fulla muggar över mina hemmadagar ihop med Hugo. 

Men det har tagit sin lilla tid.

Att vara gravid med och sen föda sitt barn, förändrar verkligen hela din existens. Det går inte att beskriva med ord. Känslor du inte trodde fanns väller över dej. Du har ingen aning om hur du ska hantera dem. Du mår dåligt över att du mår dåligt, trots att det är den lyckligaste tiden i ditt liv. Du har aldrig varit såhär lycklig, men ändå mår du så fruktansvärt dåligt. Samtidigt ska du ta hand om ditt högt älskade barn, hur man nu gör det? Du tar åt dej av vad alla säger. Du gråter såfort någon ger dej kritik, positiv som negativ. Du gråter över tamejfan allting. Det är ju så sorgligt. Det är ju så fint. Man blir ju så glad för någon annans skull. 
Nu kommer jag ifrån ämnet.

Jag märker att jag äntligen börjar bli mej själv igen. 
Jag är Hugos mamma. Och jag är det bra! Jag och Hugo har ett band, som ingen någonsin kommer att kunna bryta. Jag tror att jag älskar honom mer och mer för varje dag, och jag funderar ibland på om man kan älska en till varelse lika mycket? Det finns inget, jag menar inget, som jag inte skulle kunna göra för Hugo.

Jag njuter varenda stund av att vara Hugos mamma. Äntligen njuter jag varenda stund. Han gör mej till världens lyckligaste. Och världens starkaste. Jag känner att jag äntligen börjar slappna av. Jag har äntligen kommit in i min roll som mamma. Med allt vad det innebär.  

Försök trampa på mej nu, den som kan! :)