Jag fick värsta skrattanfallet.
Ni vet man skrattar och inte kan sluta.

Vi är hemma. Hugo är trött och gnällig och väldigt förkyld.
Jag sitter i soffan och ammar.
Hugo skriker.
Jag sträcker mej efter en banan från fruktskålen på tv-bordet, skalar den och ger honom den.
Hugo tar en tugga, blir förbannad och slänger iväg bananen på golvet.
(Nej, han får inte göra så, men jag ammar, så vad ska jag göra.)
Hugo går iväg.
Jag fortsätter amma och glömmer bananen.

Tiden går.

Eddie ligger i soffan och sover.
Han vaknar och skriker och vill ha mat.
Påväg fram till honom, trampar jag på bananen.
Jävla skit. Jävla Hugo.
Jaja, amning först, torka banan sen.
Ammar och glömmer banan.
(Jag trampade på skalet, så strumpan blev ju liksom inte kladdig, men bananen blev ju helt mosad - alltså kunde jag glömma :))

Tiden går.

Står i köket.
Hugo kommer med munnen full - med banan!

Tänk er Hugo liksom; leka, leka, leka, oj här ligger en mosad banan mitt på golvet. Gott! Den tar vi!

Ne, skittråkigt för er. Men en klockren beskrivning av en ammandes tvåbarnsmammas eftermiddag :)